Arbetslöshet är en konstform. En konstform som kan få den den friskaste av människor att göra en Van Gogh och skära av sig örat i ren frustration.
Jag är inte hlt normal, det kan alla jag känner vittna om. Men faktum är att arbetslösheten inte gör ett jota för hjälpa till. Jag har, under den här veckan och en halv, inte bara känt mig mer paranoid än någonsin, jag har till och med börjat använda msn dagligen. Jag har nästan alltid pratat med mig själv(man får bäst svar då) men nu har det eskalerat till den nivå att att jag drar skämt för mig själv och klappar mig på axeln ifall jag gör någonting som ens liknar en ansträngning.
Min slutsats på dethär inlägget har, precis som min vardag, ingen mening.
Den(meningen) fanns där när jag började skriva(och när jag steg upp) men har allteftersom, tankarna virrat runt, timmarna gått och tangenterna smattrat, tynat bort. Kanske hittar jag något värdefullt att göra med morgondagen. (och om inte, har jag alltid rabattkort på vilunda simhall och kan tvinga med mej empis :))
snart. filmkväll hos mig.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment